tisdag 21 augusti 2012

Positiva klubben....



I bland när jag sitter och ska göra mina små inlägg så finns det så mycket jag skulle vilja säga och tycka till om men jag har sedan länge bestämt att det inte ska bli ett sånt forum på min blogg, men ack som det kliar i fingrarna ibland. Personer i ens närhet och saker som händer i ens vardag som man undviker att skriva och prata om. Förlåt om detta låter deprimerande men livet har sina upps and downs....

Men allt är inte bara dåligt, det finns så mycket som berikar tillvaron också och det är dom personerna i ens närhet som tillför en kraft och energi, tänk vilken skillnad det kan vara. Man borde låta bli och ha personer i sin närhet som äter upp ens energi...... Jag hoppas verkligen inte att jag är en sån människa för då hoppas jag att någon sägger TILL. Jag ser mig själv som en glad prick som nästan alltid har ett leende på läpparna.

Här på bloggarna är det verkligen en positiv stämning som smittar av sig, alla dessa underbara bilder och texter. Vissa av er är helt underbart duktiga på att skriva underhållande och roligt.



Vilken underbar värme vi har, vilka härliga kvällar och man vill lagra kroppen på allt och ha kvar till en kall höst ruskig kväll. Fast jag måste säga att även dom kvällarna har sin charm....att få krypa upp i en skön fåtölj framför brasan med en bra bok, är det inte mycket som slår.
För min del gillar jag alla årstider för dom bjuder på så mycket olika.

Kram Anna

Tack för alla era rara ord om sonen och hans ängsliga mamma ;)






7 kommentarer :

Snäckskalsdalen. sa...

Nu läste jag förra inlägget och jag hoppas verkligen att ditt tunga mammahjärta har lättat lite.

Tänk vilken tur du har som har söner som vet vad dom vill och verkligen ser till att få göra det också och tänk så många underbara vänner och kontakter han får.

Och du, det är bara att hoppa på en flygmaskin och innan du vet ordet av är du där, hur lätt som helst....så behöver det inte gå ett år tills ni ses!

Men jag förstår, visst måste det kännas hur konstigt som helst, det är ju på andra sidan jorden, men den har krympt dom sista åren, jag lovar!

Jaa, du, folk som tar energi ifrån en, dom ska man nog försöka hålla på armlängds avstånd. Sådana små ormar finns alltid, det gäller att se dom bara.....

Jag älskar ju hösten men jag har i år kommit underfund med att det gör jag mer om man haft en fin sommar innan. Det visste jag inte innan, men i år har det gått upp för mig!

Hösten är vilsam och mysig!

Kramar Agneta

Livet på solsidan sa...

Det kommer alldeles säkert gå hur bra som helst för sonen! Och nu är ju trygga pappa med de första veckorna. vilket måste kännas bra både för sonen och alla er andra.

Så fint du gjort kakfatet (för det är det väl ursprungligen antar jag). Med kotula(?) och hemtrevnad. Riktigt vackert är det! Som allt i din trädgård :)

Kram Tamara

Törnrosa sa...

Visst blir man glad av att läsa trädgårdsbloggarna. Det ger både energi och roliga idéer samt en hel del matnyttig kunskap.
Förstår dig så väl att du undrar över året utan din son. Räckte så väl så när vår äldsta flyttade 20 mil från oss för att plugga. Vi stod och grät, båda, när vi åkte hem från att ha installerat honom i studentlyan. Och då var det bara 20 mil bort!!! Men man uthärdar. Vi är ju sådana, vi människor, anpassningsbara. Tur det.
Kramar
Törnrosa

blomsterdesign sa...

Vilket snyggt våningsfat du har! Man behöver inte bara använda det till kakor. Växter går ju också bra. Visst är det tur att vi har årstider, annars hade vi nog inte uppskattat dem lika mycket om det alltid hade varit samma. Visst är en myysig höstkväll i soffan med tända ljus härligt! Kram Therese

AnnaHelena sa...

Först: Jättefina inspirerande bilder! Superfint!

Sedan: Ja, här skulle jag ju ha något "klämkäckt" att trösta dig med ang. sonens flytt till NZ...men jag kan bara säga att jag mycket väl förstår att det känns superjobbigt! Jag skulle nog nästan ha panik!
MEN jag tror också att om du känner efter långt därinne, så måste du också vara väldigt, väldigt stolt över din son som är så modig och duktig att han vill detta! Och det är DEN känslan som jag tror kommer att ta över efter hand: Stoltheten!
Och vips: Så har ett år gått! (Fast jag gissar att du kommer att åka dit i vinter...? NZ i januari verkar ju inte helt fel...:)

Kramar // AH

Katarinas trädgård sa...

Nu blir jag nästan lite orolig för jag vet ju att gårdagen var viktig för dig, hoppas det inte är det som har triggat dina lust att skriva om negativa människor. Jag håller tummarna för att det du skulle göra igår gick som du ville.
Kram
Katarina

Marina sa...

Jag tycker ju att lite tankar och skriverier om vardagen och händelser i den tillför något i en blogg. I alla fall så länge det inte tar över, inte går till personangrepp och inte tenderar att bara vara negativt och supertungt. Det tillför mig något att läsa om andras vardag, tankar, liv, funderingar...Då får jag tänka ett varv extra och kan känna att jag inte är ensam eller att jag lär mig något jag inte visste eller tänkt på mm. I lagom dos = bra, tycker jag.

Att inte ha energikrävande människor i sin närhet är en god tanke men i vissa sammanhang kommer man inte från dem. Tex om de finns på jobbet. Då är det inte lätt att göra sig av med dem. Bara förhålla sig.

Kramar