´Alvin fick ställa upp och posera med sin tass.........
Nu är det bestämt att sonen tänker åka till Nya Zeeland i augusti för tre års studerande. Sonen är själa glad och jag har ont i magen men försöker vara glad för hans skull så klart. Men han är bara 19 år och tänker bosätta sig på andra sidan jordklotet alldeles själv, visst får man som mamma vara orolig och nervös? V är både skötsam och duktig så han kommer att fixa detta galant men jag kommer sakna honom. Jag hade inte tänkt att han redan skulle flytta hemifrån men det är väl bara att acceptera....jag känner att det kommer bli en jobbig tid framöver. Antingen maken eller jag kommer att åka med honom ner och se så allt löser sig med det praktiska så vi får väl se, maken tycker att jag ska åka och jag tycker att han ska åka så vi får väl se. Ingen av oss har varit där men han tycker det är bäst att jag åker med, annars kommer jag ringa hela tiden och undra så allt är fixat, han känner sin fru......kännslomässigt tycker jag att det kommer bli "skit"jobbigt den dagen jag ska åka hem och lämna honom där. :(
Ha en skön helg
Kram Anna
7 kommentarer :
SJÄLVKLART har du som mamma rätt (nej, förresten; en PLIKT:-) att vara orolig och nervös! Konstigt vore väl annars!
Men med distans till det hela kan jag också tycka: Så underbart!!!
Du måste verkligen ha lyckats med ditt uppdrag som mamma när du har en son som har fått så mycket mod och driv att han vill göra detta! Det är ju fantastiskt och du är verkligen att gratulera!
Så stolt du måste vara!
Många kramar // AH
(Själva har vi sagt till våra tre söner som är 16 och 12 år att de inte får flytta hemifrån förrän de är sisådär 40 år...;-)
Förstår dina blandade känslor och din oro...det löser sig...<3
Sänder en bukett med styrkekramar !!!
/Ninni
Instämmer med AnnaHelena!
Är han enda barnet? I så fall kan jag tänka mig att det känns extra svårt. Har tre vuxna barn och deras utflyttande var inte särskilt dramatiskt. Nu bor alla på gångavstånd från oss i stan och har ynglat av sig rejält så det där tomrummet som uppstod när den yngste flyttade har fyllts med råge av barnbarnen som betraktar Fagerdala som deras hem!
Livet rullar på, ta ett djupt andetag och gläd dig!
Ha det gott!/Laila
Åh, jag förstår dig! Men det kommer att gå bra, och du kan ju hålla tät kontakt genom Skype tex. Det blir säkert jättebra, men det är klart att du måste få oroa dig. Stor kram!
Åh, jag förstår dig och är glad över att det är lång tid dit för vår del! Självklart får du vara orolig, det är ju det föräldrar är!! Det kommer säkert att gå kanonbra och tänk så stark och självständig han kommer att vara när han kommer hem.
Kramar
Skönt att höra att inte alla hyllar att barnen vill till andra sidan jorden.
Flera på jobbet prata om att de tär så bra för barnen att komma ut i världen och inte ska de bo hemma heller. Ja, självklart är det intressant för dem att resa och självklart vill de flesta att barnen ska skapa sig ett eget liv mm mm men det innebär väl inte att man som förälder måste få lov att säga att man kommer tycka att det blir skitjobbigt och att man kommer sakna dem grymt mycket.
VI har också barn som är skötsamma och duktig men ändå känner jag en klump i magen när dottern, snart 18, pratar om New York i ett år efter studenten. Det som nog är min största fasa är att de träffar kärleken där och stannar. Ja, man kan flyga, ja man kan "skypa" men jag vill prata med mina barn live, jag vill krama dem...är det konstigt?
Att man tycker det är jobbigt att ens barn ska flytta långt bort innebär ju inte att man kommer hindra dem men visst måste man få tycka att det känns i hjärtat.
Kramar!
Det kommer att gå jättebra! Jag åkte till USA själv som 17-åring. Och mina föräldrar överlevde! :-) Det var det bästa jag gjort! Jag lärde mig så mycket. Och hade jättekul!
Skicka en kommentar