I går åkte stora sonen V på sitt livs äventyr.....flyttlasset till NZ har gått och maken är med och hjälper till så det praktiska ska kunna fungera. Det är ett stort och härligt äventyr som står framför sonen och tänk så roligt att få plugga bara det där som man tycker är så roligt. V ska läsa 3D, animering och visual effects till film och han bara längtar till skolan börjar den 27 augusti. V och D ska se sig om och åka på lite utflykter som valsafari och sen ska dom åka och titta på den lilla Hobbit byn som finns med i Sagan om ringen filmerna. Maken ska vara kvar knappt två veckor och han och V kommer få en härlig tid.
I krukan är det grå kattfot som blommar med små vita blommor "antennaria dioica borealis"
Kvar hemma finns jag med lilla sonen E som inte är så liten 17 år och Alvin såklart. E och jag myser, lagar mat tillsammans är ute och övningskör och ska rå om varandra. Jag tror han saknar storebror mer än han vill erkänna och det känner han nog med tiden. I veckan börjar skolan för E och för min del är det jobb i morgon efter en vecka ledigt. Det har varit fullt upp inför deras resa och det känns som allt blev ordnat och fixat innan dom for iväg.
I går var ingen höjdar dag.....ont i magen och svårt att äta, gick bara och tänkte på att jag inte skulle få träffa V på ett helt år och sen knöt det sig i magen igen....ångest kallar man nog det och ärligt så vet jag inte hur detta ska gå för mig. Jag är ändå hyfsat lugn eftersom maken finns på plats med honom men sen då? Hur ska det gå för V? Jo det är klart att det kommer gå bra men det känns så konstigt. Han är så himla långt bort men kanske det inte hade varit lättare med Europa, vem vet.....
Idag har vi Skypat och det var skönt att se dom båda, vilken underbar uppfinning och att den dessutom gratis är ju ett plus. Nu hoppas jag att allt blir bättre med tiden för så här vill jag inte må i ett år :(
Ha en underbar start på veckan
Kram Anna
12 kommentarer :
Tungt! men allt blir lättare med tiden.
Det må være spesielt å se sine barn "forlate redet" og stifte bo" andre steder. Jeg håper du får mye telefoner og mails hvor du får bekreftet at han storkoser seg i sin nye tilværelse. Da vil nok sorgen og savnet bli lettere å bære og du vil oppdage at det faktisk er litt deilig også - å se at du har lykkes med å oppdra ham bra samtidig som du får mer tid til deg selv og dine interresser :-)
Ha en riktig fin dag.
Stein
är helt säker på att om sonen är lycklig där borta så kommer du bli lycklig för det här hemma. Finns inget större än att se sina barn förverkliga sina drömmar.Det måste gå över vår egen saknad
Usch...det kändes i min mage också :-(( MEN det är ju självklart det går bra.
Kra
Jag förstår verkligen att det gör ont i mammahjärtat, det kändes i hjärteroten bara att läsa om det. Men det kommer att gå fint, han kommer att ha så kul och ni kommer att vänja er. Och du, det är inte säkert att ni sett så mycket av honom även om han hållit till på närmare breddgrader... ;) Tänker på dig! Kram Hanna
Usch, usch, usch, men du bara måste åka och hälsa på honom! Och det är ju tur att ni kan skypa tills dess, vilken utmärkt uppfinning!
Du är ju ingen curlingmamma så du fixar det! Och han med!
Kram
Katarina
Jag har skrivit det tidigare - jag vet verkligen inte om jag klarat det. Men man gör väl det förmodar jag. Man vill ju att de ska vara lyckliga och utvecklas. Men det där att itne kunna krama dem, känna dem, prata om småsaker...ha dem nära. Sen är det såklart oron för att det ska hända något. Men, man måste släppa så är det.
Jag var orolig idag bara för att Erica och en kompis till henne skulle köra ner mot Österlen själva (sista dagen på sommarlovet). Erica har ju haft körkort lite mer än en månad nu men det är oroligt ännu när hon kör. De tär så mycket man ska hålla koll på och man vet ju hur det låter med två tjejer tillsamman. Tänk om hon glömmer att hon kör bil! Det gick så klart bra (körde bara lite fel) och de var så glada när de kom hem igen för de hade känt sig så vuxna idag.
Varma kramar till dig!
Kära du jag vet inte vad jag ska säga. Han får det så klart toppen kul men det kom en liten tår på min kind med. Hur klarar man sig utan sitt barn ett helt år. Jag ger mig den på att ni åker dit. Kramar i massor Kristina
Ett år går ju så fort i vanliga fall...kanske det kommer kännas längre för dig...men du klarar det!
KRAM från mig!
Det är inte lätt, när barnen ska pröva sina egna vingar!
Mammor kan tappa matlusten för mindre! ;-)
Min dotter har nyss börjat på en internationell gymnasielinje där det är ungdomar från nästan hela världen.
Ensamma, i sverige och 16 år!
Jag blir alldeles svettig vid tanken på att skicka min 16 åring, ensam till andra sidan jorden! :-)
De är tuffa! :-)
// Nina
Hej Anna!
Jaha har han åkt nu! Förstår hur du känner dig. Men jag förstår samtidigt att du är stolt över honom.
Har mejlat dig men kanske blev det fel adress iallafall.
Hörs
Allt gott
annika
Hej från sonens Auckland-sambos pappa som också varit nere och lämnat av sin M, och fick tillfälle att träffa både V och D. Det var trevligt, och jag kan bekräfta att det kommer att bli väldigt bra för våra "små gossar" - men visst gör det ont när knoppar brister...
Skicka en kommentar